Klump i magen

Det finns en sak som jag har stort obehag för vintertid och det är när folk sätter sig i sina fordon och kör ut på isen. Fordon som traktorer och bilar.  Det spelar ingen roll om isen är 30, 40 eller 60 cm tjock så tror jag ändå det värsta ska hänt. Att isen brister och fordonet sjunker i raketfart ner till botten. Kvar inne lämnar personen utan någon som helt möjlighet att ta sig ut. Usch fy sjuttan!

Med klump i magen skjutsade jag ner Robin till Hudholmen i morse varifrån han skulle åka ut till skären med Ralf i släp på kälken efter traktor. Vinkade hejdå vid piren och ”målade upp” hemska saker som kan tänkas hända i mitt huvud.

Färden ut hade ändå gått bra. Nu kan jag vara lugn ett par timmar tills de ringer och säger de är på väg tillbaks. Sen knyter det sig i magen fram till dess att de är på fastland igen.

För tio minuter sen satt Albin i faderns makt.

Jag sa ju att jag aldrig skulle klippa Albins hår igen. Jag önskade hans hår skulle växa som ogräs och bli till den längd han hade i november i fjol. Men nu kunde jag inte se på hans rufs mera. Jag frågade Ralf om han trodde sig kunna klippa Albin utan att jag skulle börja lipa som förra gången. Inte alldeles för kort utan sådär lagom kort. En minut senare satt sonen på stolen och fadern i full gång med klippmaskinen. Knappa 5 minuter senare är sonen färdig klippt och jag är faktiskt nöjd. Åtminstone fäller jag inga krokodiltårar. Jag känner att det får duga.

Norrsken 11.03.12

Gårkvällens norrskens bilder.
Ja vad ska man säga. Jag måste läsa på mera om vilka inställningar man ska ha för att det inte ska flyta ihop som på mina bilder. Gah vilken besvikelse, totalt misslyckade.

Någon som är extremt duktig på att fånga norrsken är vår käre granne, som även hon delade norrskenskvällen längs klockarbacken med mig igår.

Foto: Margaretha Lindholm

Söndagspicknik

Det hann bli eftermiddag och solen hann gå i moln innan vi hade familjen samlad för en söndagspicknik i Kopparbyskogen. Det var ändå riktigt gemytligt även om det skulle ha varit fantastiskt att vara där när solen lyste som mest.

Livet, en helt ny vändning och nya rutiner.

Livet fick sig en ny vändning den här veckan. I måndags började jag jobba på allvar och dagarna rullar på i bara farten. Albin försöker komma in i sina dagisrutiner vilket fortfarande är lite sisådär. Säger han inte tycker om dagis så fort han märker att vi ska börja göra oss klara, ängslig vid avlämningen och vägrar gå på pottan där. Nå allt har sin tid. Snart kommer allt att bli bra. Hur som helst, jag själv stormtrivs i jobbet. Försöker själv komma in i jobbrutinerna igen efter 3,5 år hemma. Ännu känner jag mig osäker med det mesta, men snart är jag nog varm i kläderna.

Även här hemma känns det att rutinerna ändras. Tidigare morgnar, tidiga kvällar (något som är positivt i varje fall) , mindre datoranvändning och de äldre barnen får mer ansvar ”på sig själv”.

Stöd MIF Fotbolls pojkar 02/03

Malax If  Fotbolls pojkar 02/03 säljer newbody produkter (strumpor & underkläder). Via newbody.se  kan du gå in och kika vilka utbud som finns, samt läsa mera om alla produkter. Produkterna gäller ur katalog 2.

Pris : 17 €

Finns det något som intresserar dig eller har frågor ang. någon produkt kan du kontakta mig på :  asa_veronica@hotmail.com

Beställningarna skickas in sista veckan i mars och produkterna kommer till påsk eller veckan efter påsk.

Fjärde mars på åminnsfjärden

Söndagar kommer söndagar går. Hastigt har vi en ny vecka på intåg igen.
Vissa helger är vi utspridda kors och tvärs,alla på varsitt ställe. Vissa helger är vi samlade tillsammans hemma hela bunten. Som idag, idag var vi närapå alla hemma utom den äldsta som hellre spenderar sin sista sportlovsdag med kompisarna. Vi beslöt oss för en dag på isen till fots.

Vi turades om att åka snålskjuts.

Det gick minsann undan ..

Sol sol sol. Jag hade gärna haft en solstol med och bara lapat sol i flera timmar.

Plötsligt ville ingen åka snålskjuts längre.

Vi bytte objekt i händerna Fhilip och jag.

Fhilip traskade fram till herremännen som stod vid Paviljongen med sina flygplan.
Blyg ska man inte vara för hur ska man annars få reda på hur saker och ting fungerar med såna mojänger.

Avkopplande

Med Stinky-kaffe, Änglamakerskan och nygräddad Taklaxkaka kröp jag upp i hörnet av soffan, bländande av solens starka strålar som med våld tog sig förbi de fördragna gardinerna. Det var min eftermiddag det efter en massa svordomar över bloggproblemet, som jag nu äntligen har googlat mig fram till och fått ordning på.

Nytt men ack så invecklat

Frustrerad är ordet för hur jag känner mig nu, över bloggen och dess förnyelser. WordPress har uppdaterats till den nyaste versionen. Okej allt ser fräschare ut och så men jag får banne mig inte in några bilder i mina inläggen. Vad gör jag för fel? Help someone!

Ovanlig stund

Det har snart gått 3 timmar sen jag sa hejdå åt Albin vid dagis, 1,5 timme återstår ännu innan han ska hämtas. Jag är ovan. Har.svårt.att.veta.vad.jag.ska.göra. Jag har ingen liten att underhålla, ingen som wrommar runt med traktor i huset, ingen som behöver hjälp med något, katterna får ligga ifred på golvet, ingen som leker bergsklättrare på mount everest (=köksbänkarna). Det hela känns bara konstigt. Så här kommer jag att ha det de dagarna jag jobbar kväll. Fyra timmar egentid hemma utan barn runt mig. Obegriplig känsla. Känns nästan förbjudet.

Boken jag norpade åt mig från hemgården ska jag nu ägna lite tid åt, nu när jag inte har någon som avbryter mig mellan raderna.

Låter bilder tala för dagen

Syrran drog iväg mig på skoterfärd. Jag överlevde.Hej hopp i snödrivorna.Morfar hjälpte alla på ett eller annat sätt.Kojan morfar har byggd till sina barnbarn.

Morfar är en morfar som lägger tid, kropp och själ för sina barnbarn.
Morfar med ett stort varmt hjärta!

Glada vi till dagis gå

Förra natten var sömnlös för min del. Jag var nervös för denna dag. Albin skulle till dagis för att tillbringa nån timme ensam utan varken jag eller Ralf närvarande.Albin däremot var taggad från morgonen och såg fram emot dagisvistelsen. Dock upprepade han mamma stanna å på dagis me meg.

Nio infann vi oss där. Albin klängde fast sig runt mitt ben som befarat och grät. Modershjärta skrek lämna honom inte ensam. Ändå vände jag ryggen till och steg ut i trappuppgången med Ralf . Jag kände mig som sämsta mamman i världen som lämnade en mycket ledsen son efter sig. Men sånt är livet. Någon gång ska vi klippa navelsträngen mellan oss. Det blir bättre, det vet jag. Men huij så tungt!

Efter knappa två timmar var vi där igen för att hämta hem en till synes gladare son.
Det hade ändå gått bra. Lite tårar hade fällts även lite senare och han hade frågat efter oss några gånger. På måndag nya tager och några timmar mer.